Det där nya livet

Imorse slog jag slag i något som jag borde ha gjort för länge sedan. Jag var ute och joggade. Sprang kan jag inte kalla det för en powerwalkande människa med tempo hade nog passerat mig relativt lätt. Jag är ingen inbiten motionerare. Det kan jag utan förbehåll erkänna. Jag är en av dem som anser att motion är ett nödvändigt ont. När jag var yngre spenderar jag en stor del av min tid med lagidrott vilket jag tyckte var enormt kul. Sedan jag lade innebandyn på hyllan har motionerandet definitivt varit mer sporadiskt än regelbundet och organiserat. Men, nu har jag gjort slag i saken och jag känner mig ganska nöjd och av någon konstig anledning tror jag faktiskt att jag kanske, observera att denna kommentar kommer efter en runda i spåret, kommer att göra detta till en vana.

Senare under dagen började dock en god vän prata om att genomföra klassikern och sådana saker och då började det kännas lite mindre kul. Damklassikern i och för sig men ändå. Min mentala motionsnivå måste nog öka lite från en runda till någon mil i benen.

Dagens musiktips får bestå i Lykke Li och jag måste rekommendera videon till I'm Good, I'm Gone främst med anledning av att Robyn är med i videon vilket jag tycker var lite roligt. Det var tillräckligt roligt för att jag faktiskt skulle fortsätta titta på MTV i fyra hela minuter. För några år sedan tyckte jag att musikvideon var enormt viktig. Idag vet jag inte riktigt. Jag skulle tro att ett konsertklipp eller liknande med en artist som får hög rotation på exempelvis Youtube kan vara lika betydelsefullt för en artist som en video. Men det kanske bara är jag som blivit lite gammal och slutat spendera timmar med att titta på MTV.