Cool kvinna, cool lugg

För någon dag sedan när jag skulle lägga mig och sova fastnade jag i en repris av SVT:s kulturprogram Kobra (som tillhör kategorin tv-program jag gillar när jag ser men sällan lyckas med att faktiskt se) och en intervju med en smått kedjerökande Cat Power. Detta innebär att jag fastnade totalt. Inte på grund av kedjerökandet utan på grund av denna fantastiskt coola kvinna som på ett underligt och sorgligt sätt fångade mig. Detta kanske beror på att jag relativt nyligen började lyssna på henne efter att hon ganska länge varit en av alla de "artister som jag borde tycka om eftersom jag gillar annat som påminner om det hon gör men ändå inte lyssnar på".

Det som fångade mig i denna intervju var några ganska skilda saker. Främst hennes sorliga kärlekshistoria som tyvärr nästan ledde till att hon rent ut sagt söp ihjäl sig av sorg, men lyckligtvis slutade innan det var för sent. Hennes kedjerökande under intervjun var snarare fascinerande eftersom det inte är så ofta sådant sker i svenskt tv idag. Men, detta tillsammans med att hon nog hade en av världens snyggaste luggar (ja jag kan bli avundsjuk på sådant eftersom jag själv ständigt försöker men har ett självlockigt hår att tampas mot för att försöka uppnå det). Som grädde på moset hade hon en gitarr i famnen som hon lite lagom planlöst klinkade på.

Cat Power och hennes brustna kärlek fick mig att fundera just över hur olika en hjärtesorg kan hanteras. Skulle jag kunna halvt supa ihjäl mig själv för att hjärtat blöder så? Eller hanterar människor hjärtesorg väldigt olika bara och vissa tar sorgen till sig så totalt som Cat Power eller är det bara så att den som inte halvt super ihjäl sig inte upplevt den riktiga kärleken och därför inte gör som hon. Jag vet inte. Jag vet bara att jag blivit väldigt onykter efter att förhållanden tagit slut, men lyckligtvis har det inte pågått i flera år.

Oavsett. Lyssna på Cat Powers "I don't blame you" på: http://profile.myspace.com/index.cfm?fuseaction=user.viewprofile&friendID=44600504